Runstenen i Edinburgh

av Kurt Rickard Lindgren

Hitta stenen.
Direkt efter påskfirandet avreste jag till Skottland för spaning efter den förlorade kulturskatten, runstenen från Ramsjö. Målet var Edinburgh och ”the Royal Castle” (slottet). Runstensforskarnas upplysningar berättade, att där intill slottsmuren står den, runstenen från Vittinge socken. När jag frågade efter stenen i receptionen till slottet uppstod tumult och förvirring. Ivrigt grimaserande och konsulterande olika kollegor, möttes jag till slut av beskedet; ”fråga guiderna”. När dessa exklusiviteter så småningom återfanns inne i slottet, närmade jag mig dem med diverse artighetsfraser. De tittade förvånat på mig och på varandra. Efter en stunds artikulerande på ivrig ”skotska” hämtades hjälp. Artighet och tillmötesgående minsann, det måste jag medge. Efter en god stund uppenbarade sig en kraftigt byggd och mycket rödhårig person med vild blick i dörren. Hans första uppsyn, när han såg mig, tydde på att han observerat en förrymd brottsling, som snarast borde gripas. Jag upprepade emellertid oskuldsfullt frågan om runstenen och angav namnet Sir Alexander Seton och diverse historiska årtal. Den rödhåriges mun öppnades lätt, han grep min hand och förde mig diskret några steg åt sidan, som för att inte besmittas av de okunniga guiderna och berättade ivrigt om stenens historia, inskriptionens lydelse och var den fanns att beskådas. Äntligen, efter många år hade han mött en jämlike, en äkta svensk runstensforskare. Jag värjde mig emellertid och försökte förgäves förklara att jag bara var en enkel turist från runstenens hembygd. Det ville han inte lyssna till. En så uppenbar möjlighet till bekräftelse som runskriftsexpert fick inte gå förlorad. När jag efter flera befrielseförsök så småningom kom loss, gav jag mig ut på jakt efter stenen. Att jag inte vid första försöket hade hittat den, berodde på att lägesbeskrivningen, som jag funnit på nätet, inte stämde. Stenen står nämligen på den norra sidan om slottsmuren, inte som anges, den södra sidan. Allt nog, där stod stenen! Ensam, nästan svart och undanskymd i trädskuggan mot Princes Garden. Någon informationsskylt fanns inte. Jag tog foton och mätte. Allt på slottet, i museerna och de övriga sevärdheterna var noggrant beskrivet med skyltar. Men inte runstenen. Så skändligt, tänkte jag för mig själv.

Faktabakgrund.
En karaktäristisk och betydande grupp av fornlämningar från järnålderns slutskede är runstenarna. Runristandet omfattar sammantaget perioden 1000-1150. Det är intressant att notera att 50 % av alla svenska runstenar finns i Uppland. De flesta runstenarna är gjorda av gråsten, medan ett mindre antal är av röd sandsten. Dessa sandstenar är de äldsta från den tidigaste delen av 1000-talet. Med stöd av runstenarna säger forskningen, att man på goda grunder kan hävda att det funnits kyrkor i berörda områden under aktuell tid. Att kristendomen inletts och påverkade människor syns på stenarna genom de inritade korsen. Vittnesmålen som dessa runstenar innebär, säger att kristna människor bott i Vittinge socken under 1000-talet. (Det är en annan historia att fynd från utgrävningar visar att bosättare fanns här redan flera tusen år före Kristus.)

I Vittinge socken är sex runstenar kända. Två av stenarna står 100 meter norr om väg 72, precis där man kommer in i Morgongåva samhälle österifrån. Platsen är för övrigt intressant av det faktum att kullen är en gammal boplats från den tid när de första bosättarna kom till området långt, långt tidigare.
En omtalat vacker runsten i grå granit står på kyrkogården i Vittinge, alldeles intill klockstapeln, där stenen placerades vid mitten av 1800-talet. En fjärde sten finns i Holm, tre km väster om kyrkan. Den femte stenen är belägen 800 meter sydväst om Axsjön. Det är fråga om en s.k. bildsten i granit med de imponerande måtten 2,25 m i höjd och 1,9 m i bredd.

”Lilla Ramsjö”.
Den sjätte stenen av ljusgrå granit har namnet ”Lilla Ramsjö” efter gårdsnamnet där stenen ursprungligen stod. Stenen skänktes år 1787 av Sir Alexander Seton, själv skotte, till The Society of Antiquaries of Scotland. Samma år fördes stenen till Edinburgh, där stenen idag kan beskådas på norra sluttningen av Slottsberget i Princes Garden, strax intill slottsmuren. Man finner stenen genom att gå längs murens norra utsida på en upptrampad stig, endast 50 meter från huvudentrén till The Castle (slottet). Stenen bär inskriptionen (enligt runforskarnas översättning) ”Ari reste stenen till minne av Hjälm, sin fader. Gud hjälpe hans ande.” (http://hem.passagen.se/runstenar)

Stenen, som tillkom under 1000-talets senare del, har måtten 1,40 m i höjd, 1 meter i bredd och 40 cm i tjocklek längs stenens nedre del. Stenen har en sannolik vikt på 500 – 700 kg. När man läser om stenen på nätet, berättas att den är av granit i ljusgrå färg. Det har säkert en gång varit sant. Idag är stenen härdad av ålder och föroreningar och framstår närmast som mörkgrå till svart. Runstenen noterades flera gånger redan under 1600- och 1700-talen, första gången år 1638 av rikets antikvarie Johannes Bureus. Där sägs även att stenen var belägen vid Lilla Ramsjö i Vittinge socken.

Visserligen har det sedan länge funnits ett svenskt intresse att sprida svensk kulturhistoria till andra länder. Svenska runstenar har även tidigare (1600-talet) skänkts till England. Men Skottarna har inte den runstenstradition, som vi har i Sverige. Det är därför – teoretiskt betraktat - inte helt osannolikt, att det går att få stenen hem till ”Ramsjö” igen en dag. Det man emellertid borde göra är att tillverka en stenkopia att placeras på lämplig plats.

Not. Att Sir Alexander Seton (1768 - 1828) hamnade i vår bygd berodde på hans stora intresse för nordisk och svensk fornhistoria. Vår bygd betraktades redan på 1700-talet som ett ”närområde” till huvudstaden och den förmögne skotten hittade och köpte här ett större gods och blev en kortare tid industriman. Hans intresse och verksamhet som fornforskare var ifrågasatt av hans familj och även av den svenska Vitterhetsakademien. Men i slutet av sitt liv fick han ett erkännande genom att blev korresponderande ledamot av Vitterhetsakademien. Under perioden 1794 – 1825 vistades han i Storbritannien, där han tidvis hölls bevakad som sinnessjuk. Även under dessa år var han verksam med att uppsöka och dokumentera gamla minnesmärken, särskilt stenar med inskriptioner. Hans mest kända insats efter återkomsten till Sverige är utgrävningarna på Birka i Mälaren.